Christer Hallerby är statssekreterare i Jämställdhetsdepartementet och har sin bakgrund från näringslivet. Han anser att inget kön skall ha lägre representation än 40%. Han är oerhört upprörd över att ägarna inte tillsätter hälften kvinnor i börsbolagsstyrelser. Det handlar inte om företagens kontroll, utan om demokratiska principer. Han vredgas oerhört över ojämlikheten med rätta.
Om Christer en dag får reda på att på dagis, förskola och lågstadiet är all personal av ett och samma kön. Kvinnligt tänkande och kvinnliga värderingar styr hela verksamheten. Den tid och de platser där barn formas till individer och samhällsmedborgare domineras helt av kvinnor. De är naturligtvis inte så chauvinistiskt självtillräckliga som män i börsbolagsstyrelser, men de slår hårt vakt om en kvinnlig kultur. Man mobbar snabbt ut de män som försöker ta sig in i organisationen.
Många undersökningar visar hur fröknarna ägnar allt sitt intresse och sin uppmärksamhet åt flickor. Pojkar får en åthutning och måste ofta skrika och bråka för att få uppmärksamhet. Åren på dagis skapar flitiga och duktiga flickor, som med stort självförtroende klarar skolan med elegans. Åren på dagis lär pojkarna att det är hos gänget du kan söka stöd. Fröknarna håller på flickorna. Barn idealet är ett flickideal. Pojkarna lär sig tidigt att om du inte blir väl sedd av fröknarna, och chansen är liten, är det i gänget, av de andra grabbarna, du kan bli sett, erkänd och bekräftad. Den världen innehåller inga pedagogiska finesser.
Det finns en värld utan för frökenvärlden. Det finns en värld med pappor och idrott. Där det är OK att tävla, springa, skrika och bli svettig. Det är en värld med manliga ideal och förebilder. Världen utanför frökenvärlden når allt färre pojkar.
Vi kan konstatera att det går allt sämre för pojkarna i skolan. Vi kan konstatera att gängen blir grövre i sina attityder. Vi kan konstatera att föraktet för jämnåriga tjejer och kvinnor i allmänhet växer sig allt starkare bland pojkar. Det tar sig uttryck i allt, från ett förnedrande språk till våldtäkter. Det är ett kvinnoförakt som är brutalare än i den bolagsstyrelsevärld där Christer Hallerby lever. Ett förakt som har sin grund i den enkönade frökenvärlden.
Tänk om Christer Hallerby och Jämställdhetsdepartementet vågade ta i denna jämställdhetsböld som samhället bär på. Tänk om man med samma aggressivitet gav sig på kommunerna och med lagstiftning tvingade fram åtminstone 40% män på dagis, förskola och lågstadiet.
Så länge samhället formar chauvinistiska unga män, som misslyckats med sin utbildning och sociala fostran, får man leva med en manschauvinistisk kultur.
Dock skall vi i 68-generationens herrklubb, nog se till att vi får in erfarna och kompetenta kvinnor i börsbolagsstyrelserna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Instämmer till fullo! Mycket klarsynt!
Har också läst samma undersökningar och delvis dragit samma slutsatser, även om jag anser att många unga män idag är mycker mer respektfulla i sitt förhållande till kvinnor. Med undantag av mina manliga släktingar så är det nästan enbart tillsammans med unga män som jag någon gång har upplevt att jag blir sedd som en individ först, och kvinna sen, inte tvärtom. Det är en härlig känsla.
Det är helt galet att unga pojkar hänvisas till varandra för att bygga upp sina identiteter, och det behövs mängder av män i förskola och dagis, samt män som stannar hemma med barnen. För detta behöver vi högre löner i dessa yrken, samt jämställda löner i samhället - idag tvingas mannen i många familjer av ekonomiska skäl att fortsätta arbeta trots att han vill vara hemma med barnen.
I jämställdhetsdebatten har man under de senaste 100 åren dissikerat att oförätter som kvinnor utsats för in i minsta detalj, hundra gånger om. Men det talas tyst om det brott som begåtts mot det manliga könet:
att man hindrat män som pojkar ifrån att få leva nära sina känslor, samt förvägrat pappor (män i allmänhet) tid med barnen, och därmed förvägrat barn från att ha en tillräckligt utvecklad relation med män.
UPP TILL KAMP säger jag bara ;)!
Artikelserie i SVD
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligtkvinnligt/forut-fick-flickorna-vanta_18974.svd
"En av de könsskillnader som uppdagades under observationerna var att förskolans pojkar generellt fick sina behov tillfredsställda snabbare än flickorna. När en pojke ställde en fråga eller bad om hjälp med overallen var fröken genast framme, medan en flicka i samma situation blev tillsagd att ge sig till tåls och vänta lite.
– Vi vuxna har ju en föreställning om att tjejer är mognare och i det ligger att man förväntas kunna vänta. De ”stackars” pojkarna däremot antas behöva omedelbar behovstillfredsställelse och får därför hjälp direkt.
– Men resultatet blir att pojkarna aldrig får träna sig att vänta. Detta drabbar inte bara flickorna, vars behov hela tiden kommer i andra hand, utan det slår även tillbaka mot pojkarna eftersom de senare i vuxenlivet faktiskt behöver ha tålamod för att klara av vissa saker, säger Lotta Rajalin."
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligtkvinnligt/film-pa-forskola-blev-genuschock_19752.svd
"Kameran riggades bland annat upp framför matbordet. Det första personalen lade märke till när de analyserade filmsekvensen var ljudet ”öh” som gång på gång utstöttes kring bordet. Det var pojkarnas signal om att de ville ha något. Och en mycket effektiv sådan, visade det sig. För så fort ett ”öh” uttalades, skickade flickorna över mjölken, köttbullarna eller vad det nu var pojkarna ville ha.
Filmen visade också att pojkarna mer eller mindre hade monopol på talutrymmet. De styrde såväl samtalsämnen som ljudnivå. I detta fick de dessutom stöd av pedagogerna som ställde betydligt fler följdfrågor till pojkarna. Så fort Kalle eller Pelle gjorde ansats till att störa lugnet runt bordet, kom den ”listiga” pedagogen med en fråga eller påstående som fångade deras intresse och höll dem lugna.
–Vi visste att det ofta var lugnt och trevligt kring matborden på vår förskola, men vi var helt omedvetna om att det skedde på bekostnad av flickorna. De fick knappt någon matro alls och tystnade snart eftersom de så sällan fick kompisarnas – eller de vuxnas – uppmärksamhet i samtalen, säger Kajsa Wahlström.
En annan vanlig könsskillnad inom förskolan är det språk som pedagogerna använder när de talar med barnen. I samtal med flickor används ofta svåra ord, långa meningar och noggranna förklaringar – ibland så detaljerade att flickorna knappt orkar lyssna. Pojkarna däremot tilltalas mest med korta kommandon och förmaningar.
–Det här var vi också omedvetna om innan vi började filma oss själva. När pojkarna trampade i blomrabatten kunde vi ge dem en arg blick och säga kort: ”Gå inte där!” När flickorna gjorde samma sak kom vi med långa förklaringar om att de stackars blommorna som växte där kunde gå sönder. Vi presenterade också alternativ genom att föreslå att flickorna skulle gå på ett annat ställe, säger Kajsa Wahlström.
Mot bakgrund av detta bestämde sig personalen på Tittmyran för att medvetet försöka träna och uppmuntra de förmågor som respektive kön inte fått möjlighet att utveckla ordentligt. För flickorna kunde det handla om att fokusera på de egna behoven, att öva sin grovmotorik, att tala inför en grupp och att fatta snabba beslut."
Skicka en kommentar