Återvändsgränder i miljötänkande 3 Järnvägen.

Järnväg har funnits i 150 år. Tyvärr är det det trafikslag som utvecklats minst under dessa 150 år. Järnvägen är i dag klumpig med långa accelerations- och stoppsträckor. Järnvägen är bullrig och en sanitär olägenhet. I synnerhet järnväg genom städer. Att järnvägen går ovan jord i Stockholm är ett stort miljöproblem.
Tåg ser idag ut som tåg gjorde för 100 år sedan med vagnar som dras av lok. Man klättrar ombord in i ändarna av vagnarna i smala trappsteg och korridorer. Det mest förödande underkännandet är att man efter 150 år ännu inte höjt perrongerna i nivå med vagngolvet. Påstigning och avstigning är svårt, tungt och krångligt. Har man flera väskor och barn är det nästan omöjligt att klara sig själv. För funktionshindrade är järnvägens utveckling hånfull. Tåg i Japan har haft golvet och perrongen i samma nivå i 50 år, precis som tunnelbanan i Stockholm. Däremot inte ens de nyaste och modernaste svenska tågen.
Ett totalt nytänkande är nödvändigt om järnväg skall finnas kvar som trafikslag. Järnvägen har en fördel nämligen att den går på räls. Tåget följer alltid spåret med ett par centimeters marginal. Tåget skulle kunna jämföras med en hiss i horisontalplanet. För mer än tjugo år sedan har alla modelljärnvägar digitaliseras och styrs med datorer. Banverket kör fortfarande med signaler och semaforer som för 150 år sedan. Banverket har inte ens gått över från vänster till högertrafik. (Inte tunnelbanan heller!). Medan Piloten i flygplanet och Styrman på fartyget övervakar instrument och omgivningen, så sitter lokföraren med ”dödmansgrepp” och kör tåget timme efter timme.
Ligger växlarna rätt kan inte tåget köra fel. Datorer kan hålla reda på hur växlarna ligger. Datorer kan hålla reda på exakt var alla tåg befinner sig. Datorer kan övervaka järnvägen och alla övergångsställen. Datorer kan se till att tågen går så fort som möjligt. Datorer kan se till att tågen stannar på exakt rätt ställe. Perronger kan ha väggar och dörrar, som öppnar sig som hissdörrar, för att förhindra olyckor och otrevnad.
En naturlig utveckling är att var boogie skall ha sin motordrift, för att öka accelerationen, för att kunna ta upp energi vid inbromsning och för att underlätta en effektiv och fjärrstyrd rangering. Detta är speciellt viktigt för rangering av godsvagnar.
Banvallarna är de samma som lades för 150 år sedan. Banvallen rör sig kraftigt, var gång ett tåg passerar. Banvallarna kräver ett oerhört dyrt underhåll. Rälsen ligger dessutom löst på banvallarna. Rälsen är av massivt järn, vilket deformeras lätt och förändrar sig vid olika temperaturer. Dags att byta ut rälsen till annat material. Dags att tänka om. Säg aldrig järnväg, säg spårbunden trafik.
Bygg banvallar enligt monorailprincipen. Bygg tåg där vagnarna har egen drift. Bygg perronger i samma nivå som vagnsgolven, där man går på på ena sidan och av på andra sidan. Bygg tåg som är byggda för funktionshindrade, då först är de bekväma även för oss.

Svenska Dagbladets artikel om Dubai den 14 mars

Jag kommer just hem från en studieresa till Dubai och Abu Dhabi. Det första jag får läsa är Ola Wongs fyra sidor långa artikel om Dubai. För mig är det obegripligt hur man kan lyckas att på så mycket utrymme, göra en beskrivning av Dubai, som är så ensidigt negativ. Det står att byggkranarna stannat, vilket inte är sant. Man jobbar otroligt för att bli klar med de projekt man startat. Man startar inte upp något nytt och man har lagt ned utbyggnaden av 2 palmöar.
Man hade 6,5 miljoner turister 2008 och hade praktiskt taget varje färdigt hotell fullbelagt. Man har en hamn som omsatte 15 miljoner containrar. Turister vill se Burj Dubais 818 meter Visst kan man skratta åt mycket och visst kan man kritisera, men nog är det turister som åker skidor på Mall of the Emirates inte lokalbefolkningen. Samtidigt är det lätt att fascineras av vad shejken lyckats med i öknen på den här korta tiden. Men om det kan man inte läsa i Ola Wongs artikel. Hoppas det kommer flera. Jag tror inte Ola Wong har varit i Dubai.