Järnvägen en 150 år gammal teknik

Oförmåga att investera i framtiden, att höja blicken, var den främsta kritiken mot kapitalismen, för oss som var unga och gick på Handelshögskolan 1968. Kapitalismen förbättrar och utvecklar hellre befintlig teknik, trots avtagande marginalnytta. Samma känsla får jag idag när jag läser hur politiker är beredd att investera 10tals miljarder i järnvägstrafiken.

Järnvägar är ett 150år gammalt system, som utvecklades pga. dåligt vägnät och avsaknad av flyg.

Banvallen som tåget går på klarar inte dagens tunga tåg. Den rör sig flera cm var gång ett tåg passerar, vilket gör underhållsarbetet mycket dyrt och omfattande. Rälsen slits hårt vid starter och inbromsningar, vilket gör att de måste slipas ofta. Hjulen har en tendens att bli åttkantiga på grund av inbromsningar. Växlarna slits mest och kräver ett stort underhåll framför allt vintertid, då såväl växlar som tågsätet isar igen.

Tågtrafik är hopplöst oflexibelt då man inte kan köra tåg i olika hastigheter på samma spår, man kan inte passera och om ett tåg försenas störs hela trafiken. Godstrafiken är klumpig och omständlig, eftersom den kräver en tidsödande rangering och går långsamt. Omlastningarna är dyra och svåra.

I tågkupén sitter man hopträngd med människor man inte valt själv. Störande samtal om sjukdomar och fyllefester, meningslösa mobilsamtal, klängande griniga småbarn, flabbande ungdomar, doft av medtagen hamburgare med pomfritt. Jobbiga tågbyten och ingen hjälp med bagagehantering.

Två fördelar har tåget. Det ena är att tågtrafiken är elektrifierad. Den stora fördelen är att tåget faktiskt är tåg, vilket gör att luftmotståndet blir betydligt lägre än all annan trafik. Däri ligger huvudsakliga ”miljövinsten”.

Bilen är det bekvämaste sättet att färdas eller att transportera gods. Flexibiliteten gör att man kan ta den väg man vill, stanna där man vill och nå enda fram till målet. Den stora nackdelen är beroendet av föraren, som styr och reglerar hastigheten. Brister hos föraren skapar en hög risknivå i trafiken.

Med hjälp av navigator och andra datoriserade system har vi nått den punkten att hastigheten lätt kan styras av väglag, trafik och hastighetsbegränsningar. Genom att lägga en slinga i vägen eller magneter, stött av radar och kameror, kan man låta bilen styra sig själv, utan risk. I dag har VW ett system där bilen styrs efter de vita vägmarkeringarna. Bilen blir spårbunden.

Centrala datorsystem kan uppdatera bilarna på all den information de behöver för att driva fram bilen på snabbaste och säkraste sättet.

Man behöver bara knappa in vart man vill åka så sköter datorer resten. Om bilen blir helt datorstyrd, så att man vid start bara registrerar vart man vill åka, som vid en vanlig Navigator, så kan bilarna, framförallt lastbilar, kopplas till tåg på större vägar, så att fördelen med järnvägens mindre luftmotstånd försvinner.

Bilen kan framföras med elektricitet, om man satsar på kondensatorer tillsammans medbatterier. Batterier är tunga och var cell ger endast 1,3 volt, vilket är en stor nackdel. Kondensatorer kan göras lättare och de kan laddas ”med blixtens hastighet” och kan ha mycket hög spänning, vilket ger högre verkningsgrad. Man behöver alltså inte stanna för att ladda dem. Elektrifiering av bilen är ett område som behöver satsas ytterligare på för att övervinna problematiken med energilagring.

Gummihjulet har en överlägset bredare och bättre funktion gentemot järnhjulet. Snabbare acceleration och kortare bromssträcka. Tystare och mjukare gång än tåget och utan smällar i växlar eller i skarvar.

Utgifterna för den forskning och utveckling som krävs för att bilen, av alla sorter, skall bli ett billigare, miljövänligare och säkrare alternativ till tåget, de kostnaderna är försvinnande små, jämfört med de kostnaderna som krävs för att få järnvägen att fungera på ett tillfredsställande sätt. Även om man fortsätter att satsa på järnvägen kommer den aldrig att gå mer än till en punkt vid framkomsten. Järnvägen är helt beroende av andra transportsystem. I längden är satsningen på ett 150 år gammalt transportsystem bortkastade pengar.

Järnvägen får inte ifrågasättas i Sverige

Jag häpnar ibland att uppfattningar som står klart för proffs, vägrar de kommunicera, pga att ämnet i Sverige (bland Sveriges journalister och politiker) är tabu. Man slänger ut lite detaljer tillräckligt små för att bli avfärdade.
En av dessa tabun är järnvägen. Vissa saker kan inte ifrågasättas.
"Det är underbart att åka järnväg". Alla vet att det är komplicerat och klumpigt och man riskerar ofta att få bänkkamrater som man ogillar. Tanter som pratar sjukdomar, gubbar som skryter, ungar som skriker och klänger etc. Maten är dålig och svår att komma åt.
"Tåg är miljövänligt för att de går på räls och drivs med elektricitet". Eftersom tåg sällan har elmotor på var axel är verkningsgraden ganska låg, tågen använder inte elektricitetens fördelar i större grad.

Banvallen rör sig flera centimeter varje gång tåget passerar, vilket gör att underhållet för banvallen är gigantiskt. Rälsen slits hårt vid starter och inbromsningar, vilket gör att de måste slipas ofta. Hjulen har en tendens att bli åttkantiga på grund av inbromsningar. Växlarna slits mest och kräver ett stort underhåll framför allt vintertid, då såväl växlar som tågsätet själv isar igen.

Tågtrafik är hopplöst oflexibelt då man inte kan köra tåg i olika hastigheter på samma spår, man kan inte passera och om ett tåg försenas störs hela trafiken. Godstrafiken är klumpig och omständlig, eftersom den kräver en tidsödande rangering och går långsamt. Omlastningarna är dyra och svåra.

Tåg är att ett 150 år gammalt system som inte alls passar det moderna samhället.

Fördelen som tågen har, är det betydligt mindre luftmotstånd som sammansättningen av ”tåg” innebär.

Bilen har många fördelar gentemot tågen, men en stor nackdel, beroendet av föraren, som styr och reglerar hastigheten. Brister hos föraren skapar en hög risknivå i biltrafiken.

Bilen kan köras av datorer i bilen, kopplade till centrala datorer som har en övergripande uppfattning om trafiken och dess flöden. Det gör att bilen kan hålla maximal framkomlighet inte bara till en station, utan hela vägen till målet.

Bilen kan framföras med elektricitet om man satsar på kondensatorer i stället för batterier. Batterier är tunga och var cell ger endast 1,3 volt, vilket är en stor nackdel. Kondensatorer kan göras lättare och de kan laddas ”med blixtens hastighet” och kan ha mycket hög spänning, vilket ger högre verkningsgrad. Man behöver alltså inte stanna för att ladda dem.

I dag kan bilar styras efter den vita vägmarkeringen med kameror. Om man dessutom lägger magneter med jämna mellanrum i väg banan eller en kabel så kommer bilen att bli spårbunden, men spåret är en osynlig slinga i vägbanan.

Gummihjulet har en överlägset bredare och bättre funktion gentemot järnhjulet. Snabbare acceleration och kortare bromssträcka. Tystare och mjukare gång än tåget och utan smällar i växlar.

Om bilen blir helt datorstyrd, så att man vid start bara registrerar vart man vill åka, som vid en vanlig Navigator, så kan bilarna, framförallt lastbilar, kopplas till tåg på större vägar, så att fördelen med järnvägens mindre luftmotstånd försvinner.

Utgifterna för den forskning och utveckling som krävs för att bilen, av alla sorter, skall bli ett billigare, miljövänligare och säkrare alternativ till tåget, de kostnaderna är försvinnande små, jämfört med de kostnaderna som krävs för att få järnvägen att fungera på ett tillfredsställande sätt. Även om man fortsätter att satsa på järnvägen kommer den aldrig att gå mer än till en punkt vid framkomsten. Järnvägen är helt beroende av andra transportsystem. I längden är satsningen på ett 150 år gammalt transportsystem bortkastade pengar