Christer Hallerby är extremt provocerad i Dagens Industri.

Christer Hallerby är statssekreterare i Jämställdhetsdepartementet och har sin bakgrund från näringslivet. Han anser att inget kön skall ha lägre representation än 40%. Han är oerhört upprörd över att ägarna inte tillsätter hälften kvinnor i börsbolagsstyrelser. Det handlar inte om företagens kontroll, utan om demokratiska principer. Han vredgas oerhört över ojämlikheten med rätta.

Om Christer en dag får reda på att på dagis, förskola och lågstadiet är all personal av ett och samma kön. Kvinnligt tänkande och kvinnliga värderingar styr hela verksamheten. Den tid och de platser där barn formas till individer och samhällsmedborgare domineras helt av kvinnor. De är naturligtvis inte så chauvinistiskt självtillräckliga som män i börsbolagsstyrelser, men de slår hårt vakt om en kvinnlig kultur. Man mobbar snabbt ut de män som försöker ta sig in i organisationen.

Många undersökningar visar hur fröknarna ägnar allt sitt intresse och sin uppmärksamhet åt flickor. Pojkar får en åthutning och måste ofta skrika och bråka för att få uppmärksamhet. Åren på dagis skapar flitiga och duktiga flickor, som med stort självförtroende klarar skolan med elegans. Åren på dagis lär pojkarna att det är hos gänget du kan söka stöd. Fröknarna håller på flickorna. Barn idealet är ett flickideal. Pojkarna lär sig tidigt att om du inte blir väl sedd av fröknarna, och chansen är liten, är det i gänget, av de andra grabbarna, du kan bli sett, erkänd och bekräftad. Den världen innehåller inga pedagogiska finesser.

Det finns en värld utan för frökenvärlden. Det finns en värld med pappor och idrott. Där det är OK att tävla, springa, skrika och bli svettig. Det är en värld med manliga ideal och förebilder. Världen utanför frökenvärlden når allt färre pojkar.

Vi kan konstatera att det går allt sämre för pojkarna i skolan. Vi kan konstatera att gängen blir grövre i sina attityder. Vi kan konstatera att föraktet för jämnåriga tjejer och kvinnor i allmänhet växer sig allt starkare bland pojkar. Det tar sig uttryck i allt, från ett förnedrande språk till våldtäkter. Det är ett kvinnoförakt som är brutalare än i den bolagsstyrelsevärld där Christer Hallerby lever. Ett förakt som har sin grund i den enkönade frökenvärlden.
Tänk om Christer Hallerby och Jämställdhetsdepartementet vågade ta i denna jämställdhetsböld som samhället bär på. Tänk om man med samma aggressivitet gav sig på kommunerna och med lagstiftning tvingade fram åtminstone 40% män på dagis, förskola och lågstadiet.
Så länge samhället formar chauvinistiska unga män, som misslyckats med sin utbildning och sociala fostran, får man leva med en manschauvinistisk kultur.

Dock skall vi i 68-generationens herrklubb, nog se till att vi får in erfarna och kompetenta kvinnor i börsbolagsstyrelserna.

Jag är nyhetsfreak!

I hela mitt medvetna liv har jag noggrant följt var ekosändning i radio. Halv ett och kvart i sex ekosändningarna har varit helig tid, då barnen fått åthutningar om de stört. Var dag har jag sett Nyheterna, ABC, Rapport och Aktuellt. Under min tid på Ericsson lyckades jag på kvällen någonstans i Asien, via kortvåg få in Lunchekot och höra hur ”I en vetenskaplig undersökning som sjuksköterskeförbundet beställt framgår att sjuksköterskor mår bättre om de har högre lön och kortare arbetstid. Följt av en lång intervju med sjuksköterskornas ordförande, som äntligen fått belägg för vad hon länge trott.” Detta exempel har jag många gånger berättat som lågvattenmärke på nyhet.

På senare tid blir dessa lågvattenmärken allt vanligare. ”Vad är detta för nyhet?” frågar man sig. Svaret kommer direkt. Det var ingen nyhet, det var en trailer (reklam) för ett eget radioprogram.
Således är Ekots förstanyhet oftast en trailer för Kaliber eller Konflikt. Rapport gör reklam för förnedringsprogrammet Uppdrag Granskning och Nyheterna för TV4s motsvarighet Kalla Fakta.

Effekten av detta är att jag inte längre är en nyhetsfreak. Från det maniska behovet av att ständigt vara uppdaterad, känner jag mig fånig som sitter och lyssnar till reklam. Jag struntar i den ena ekosändningen efter den andra. Trist utveckling i Public Service och TV4. Tur att BBC fortfarande fungerar som en oberoende nyhetskälla.

Och så var det Konstfack

Journalisterna fyller medierna med en evig diskussion om Anna Odells brott eller inte brott eller om det är konst eller vad konst får vara. De ordnar ändlösa diskussioner och är uppenbarligen störda av Anna Odell. En konstfacksstuderande som förställt sig och lurat medborgare, polis och sjukvårdspersonal.
Journalisterna bryr sig inte om den andra konstnären som vandaliserade en tunnelbanestation och en tunnelbanevagn. Det berör inte journalisterna. Där finns inget att debattera. Sånt händer.

Men Anna Odell har gjort något värre. Hon har låtsat att hon är en journalist. Bara riktiga journalister får smygfilma, bugga, och provocera andra. Riktiga journalister får luras, bedra och låtsas att de är någon annan. Riktiga journalister skyddas av Pressfriheten. De blir aldrig åtalade för sådana brott. Det är allmänt accepterat att en journalist får begå brott, för att kunna göra sitt scope.

Om en konstnär får luras, är det ett hot mot journalismen? Kan det hota journalisternas frihet från lagen? Det kan ju inte bli så att konstnärer också kan gå fri från lagar och normer. Då kan det ju sprida sig till andra grupper – typ militärer eller läkare eller skådespelare.

Om konstnärer inte får luras, kanske någon ifrågasätter att journalister får luras och smygfilma och bugga och provocera brott.

Hur skall det här sluta. Journalisterna är verkligen bekymrade.

Anna Odell får man gratulera till detta årtusendets hittills största PR-succé.