Christer Hallerby är extremt provocerad i Dagens Industri.

Christer Hallerby är statssekreterare i Jämställdhetsdepartementet och har sin bakgrund från näringslivet. Han anser att inget kön skall ha lägre representation än 40%. Han är oerhört upprörd över att ägarna inte tillsätter hälften kvinnor i börsbolagsstyrelser. Det handlar inte om företagens kontroll, utan om demokratiska principer. Han vredgas oerhört över ojämlikheten med rätta.

Om Christer en dag får reda på att på dagis, förskola och lågstadiet är all personal av ett och samma kön. Kvinnligt tänkande och kvinnliga värderingar styr hela verksamheten. Den tid och de platser där barn formas till individer och samhällsmedborgare domineras helt av kvinnor. De är naturligtvis inte så chauvinistiskt självtillräckliga som män i börsbolagsstyrelser, men de slår hårt vakt om en kvinnlig kultur. Man mobbar snabbt ut de män som försöker ta sig in i organisationen.

Många undersökningar visar hur fröknarna ägnar allt sitt intresse och sin uppmärksamhet åt flickor. Pojkar får en åthutning och måste ofta skrika och bråka för att få uppmärksamhet. Åren på dagis skapar flitiga och duktiga flickor, som med stort självförtroende klarar skolan med elegans. Åren på dagis lär pojkarna att det är hos gänget du kan söka stöd. Fröknarna håller på flickorna. Barn idealet är ett flickideal. Pojkarna lär sig tidigt att om du inte blir väl sedd av fröknarna, och chansen är liten, är det i gänget, av de andra grabbarna, du kan bli sett, erkänd och bekräftad. Den världen innehåller inga pedagogiska finesser.

Det finns en värld utan för frökenvärlden. Det finns en värld med pappor och idrott. Där det är OK att tävla, springa, skrika och bli svettig. Det är en värld med manliga ideal och förebilder. Världen utanför frökenvärlden når allt färre pojkar.

Vi kan konstatera att det går allt sämre för pojkarna i skolan. Vi kan konstatera att gängen blir grövre i sina attityder. Vi kan konstatera att föraktet för jämnåriga tjejer och kvinnor i allmänhet växer sig allt starkare bland pojkar. Det tar sig uttryck i allt, från ett förnedrande språk till våldtäkter. Det är ett kvinnoförakt som är brutalare än i den bolagsstyrelsevärld där Christer Hallerby lever. Ett förakt som har sin grund i den enkönade frökenvärlden.
Tänk om Christer Hallerby och Jämställdhetsdepartementet vågade ta i denna jämställdhetsböld som samhället bär på. Tänk om man med samma aggressivitet gav sig på kommunerna och med lagstiftning tvingade fram åtminstone 40% män på dagis, förskola och lågstadiet.
Så länge samhället formar chauvinistiska unga män, som misslyckats med sin utbildning och sociala fostran, får man leva med en manschauvinistisk kultur.

Dock skall vi i 68-generationens herrklubb, nog se till att vi får in erfarna och kompetenta kvinnor i börsbolagsstyrelserna.

Jag är nyhetsfreak!

I hela mitt medvetna liv har jag noggrant följt var ekosändning i radio. Halv ett och kvart i sex ekosändningarna har varit helig tid, då barnen fått åthutningar om de stört. Var dag har jag sett Nyheterna, ABC, Rapport och Aktuellt. Under min tid på Ericsson lyckades jag på kvällen någonstans i Asien, via kortvåg få in Lunchekot och höra hur ”I en vetenskaplig undersökning som sjuksköterskeförbundet beställt framgår att sjuksköterskor mår bättre om de har högre lön och kortare arbetstid. Följt av en lång intervju med sjuksköterskornas ordförande, som äntligen fått belägg för vad hon länge trott.” Detta exempel har jag många gånger berättat som lågvattenmärke på nyhet.

På senare tid blir dessa lågvattenmärken allt vanligare. ”Vad är detta för nyhet?” frågar man sig. Svaret kommer direkt. Det var ingen nyhet, det var en trailer (reklam) för ett eget radioprogram.
Således är Ekots förstanyhet oftast en trailer för Kaliber eller Konflikt. Rapport gör reklam för förnedringsprogrammet Uppdrag Granskning och Nyheterna för TV4s motsvarighet Kalla Fakta.

Effekten av detta är att jag inte längre är en nyhetsfreak. Från det maniska behovet av att ständigt vara uppdaterad, känner jag mig fånig som sitter och lyssnar till reklam. Jag struntar i den ena ekosändningen efter den andra. Trist utveckling i Public Service och TV4. Tur att BBC fortfarande fungerar som en oberoende nyhetskälla.

Och så var det Konstfack

Journalisterna fyller medierna med en evig diskussion om Anna Odells brott eller inte brott eller om det är konst eller vad konst får vara. De ordnar ändlösa diskussioner och är uppenbarligen störda av Anna Odell. En konstfacksstuderande som förställt sig och lurat medborgare, polis och sjukvårdspersonal.
Journalisterna bryr sig inte om den andra konstnären som vandaliserade en tunnelbanestation och en tunnelbanevagn. Det berör inte journalisterna. Där finns inget att debattera. Sånt händer.

Men Anna Odell har gjort något värre. Hon har låtsat att hon är en journalist. Bara riktiga journalister får smygfilma, bugga, och provocera andra. Riktiga journalister får luras, bedra och låtsas att de är någon annan. Riktiga journalister skyddas av Pressfriheten. De blir aldrig åtalade för sådana brott. Det är allmänt accepterat att en journalist får begå brott, för att kunna göra sitt scope.

Om en konstnär får luras, är det ett hot mot journalismen? Kan det hota journalisternas frihet från lagen? Det kan ju inte bli så att konstnärer också kan gå fri från lagar och normer. Då kan det ju sprida sig till andra grupper – typ militärer eller läkare eller skådespelare.

Om konstnärer inte får luras, kanske någon ifrågasätter att journalister får luras och smygfilma och bugga och provocera brott.

Hur skall det här sluta. Journalisterna är verkligen bekymrade.

Anna Odell får man gratulera till detta årtusendets hittills största PR-succé.

Ang Michael Zachrissons artiken i VA 9 aril 15:44

Jo det är klart att ställer man krav på analys och konstruktivt förslag är det ju rätt mycket bludder.
I inget sammanhang analyseras Mediamonopolet och dess effekt på författares, musikers och konstnärers upphovsrätt. Man konstaterar bara att Mediamonopolet stoppar utvecklingen och begränsar konsumenternas rätt att erhålla produkter och då handlar de inte ens om pris. Sen drar man bara slutsatsen att Mediamonopolet inte kommer att lyckas.
Hade Mediamonopolet satsat på "Pirate Bay"-killarna i stället för att bekämpa dem, hade Mediamonopolet suttit på en distributionsapparat med över 20 miljoner kunder.
Nu gillar jag inte monopol, mer än diktatur, så jag ser gärna att monopolen ersätts med nya aktörer, som tar till vara, såväl författaren/artisten/-kreatörens intressen, som konsumenternas. Om jag vill se oscarsbelönade "Babetts gästabud" så kan jag inte den filmen i någon form pga Mediamonopolet, som bestämmer vilken film, vem, var och när jag skall få se(Man har tillochmed delat in världen i regioner för alla världens DVDspelare). Detta ligger inte i författarens, filmarnas, skådespelarnas eller konsumenternas intressen, men det ligger i Mediamonopolistens intresse.

Tack, i alla fall, för att du läste artikeln.

Vi hörs,

Per

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Käre brorson!
Hade artikeln erbjudits Expressen på min tid som politisk redaktör hade jag tackat nej med hänvisning till att det bara är allmänna utgjutelse och där finns inte ett spår av hur man skall lösa upphovsrättsfrågor och konstnärers rätt till sina verk. Det här är bara bludder, men tyvärr är han inte ensam om att använda den genren. Den återfinns litet varstans, inte minst DN:s kultursida.
Frid i stugan

I dag börjar IPRED att gälla.

Idag börjar IPRED att gälla och enligt TV4s nyheter har Internet gått ned 30%. Det skall bli oerhört intressant att höra hur mycket Mediamonopolet meddelar att CD försäljningen har gått upp. Troligen går försäljningen inte upp överhuvudtaget, utan Mediamonopolets argument att de förlorat pengar på fildelningen är en ren bluff.

Återvändsgränder i miljötänkande 3 Järnvägen.

Järnväg har funnits i 150 år. Tyvärr är det det trafikslag som utvecklats minst under dessa 150 år. Järnvägen är i dag klumpig med långa accelerations- och stoppsträckor. Järnvägen är bullrig och en sanitär olägenhet. I synnerhet järnväg genom städer. Att järnvägen går ovan jord i Stockholm är ett stort miljöproblem.
Tåg ser idag ut som tåg gjorde för 100 år sedan med vagnar som dras av lok. Man klättrar ombord in i ändarna av vagnarna i smala trappsteg och korridorer. Det mest förödande underkännandet är att man efter 150 år ännu inte höjt perrongerna i nivå med vagngolvet. Påstigning och avstigning är svårt, tungt och krångligt. Har man flera väskor och barn är det nästan omöjligt att klara sig själv. För funktionshindrade är järnvägens utveckling hånfull. Tåg i Japan har haft golvet och perrongen i samma nivå i 50 år, precis som tunnelbanan i Stockholm. Däremot inte ens de nyaste och modernaste svenska tågen.
Ett totalt nytänkande är nödvändigt om järnväg skall finnas kvar som trafikslag. Järnvägen har en fördel nämligen att den går på räls. Tåget följer alltid spåret med ett par centimeters marginal. Tåget skulle kunna jämföras med en hiss i horisontalplanet. För mer än tjugo år sedan har alla modelljärnvägar digitaliseras och styrs med datorer. Banverket kör fortfarande med signaler och semaforer som för 150 år sedan. Banverket har inte ens gått över från vänster till högertrafik. (Inte tunnelbanan heller!). Medan Piloten i flygplanet och Styrman på fartyget övervakar instrument och omgivningen, så sitter lokföraren med ”dödmansgrepp” och kör tåget timme efter timme.
Ligger växlarna rätt kan inte tåget köra fel. Datorer kan hålla reda på hur växlarna ligger. Datorer kan hålla reda på exakt var alla tåg befinner sig. Datorer kan övervaka järnvägen och alla övergångsställen. Datorer kan se till att tågen går så fort som möjligt. Datorer kan se till att tågen stannar på exakt rätt ställe. Perronger kan ha väggar och dörrar, som öppnar sig som hissdörrar, för att förhindra olyckor och otrevnad.
En naturlig utveckling är att var boogie skall ha sin motordrift, för att öka accelerationen, för att kunna ta upp energi vid inbromsning och för att underlätta en effektiv och fjärrstyrd rangering. Detta är speciellt viktigt för rangering av godsvagnar.
Banvallarna är de samma som lades för 150 år sedan. Banvallen rör sig kraftigt, var gång ett tåg passerar. Banvallarna kräver ett oerhört dyrt underhåll. Rälsen ligger dessutom löst på banvallarna. Rälsen är av massivt järn, vilket deformeras lätt och förändrar sig vid olika temperaturer. Dags att byta ut rälsen till annat material. Dags att tänka om. Säg aldrig järnväg, säg spårbunden trafik.
Bygg banvallar enligt monorailprincipen. Bygg tåg där vagnarna har egen drift. Bygg perronger i samma nivå som vagnsgolven, där man går på på ena sidan och av på andra sidan. Bygg tåg som är byggda för funktionshindrade, då först är de bekväma även för oss.

Svenska Dagbladets artikel om Dubai den 14 mars

Jag kommer just hem från en studieresa till Dubai och Abu Dhabi. Det första jag får läsa är Ola Wongs fyra sidor långa artikel om Dubai. För mig är det obegripligt hur man kan lyckas att på så mycket utrymme, göra en beskrivning av Dubai, som är så ensidigt negativ. Det står att byggkranarna stannat, vilket inte är sant. Man jobbar otroligt för att bli klar med de projekt man startat. Man startar inte upp något nytt och man har lagt ned utbyggnaden av 2 palmöar.
Man hade 6,5 miljoner turister 2008 och hade praktiskt taget varje färdigt hotell fullbelagt. Man har en hamn som omsatte 15 miljoner containrar. Turister vill se Burj Dubais 818 meter Visst kan man skratta åt mycket och visst kan man kritisera, men nog är det turister som åker skidor på Mall of the Emirates inte lokalbefolkningen. Samtidigt är det lätt att fascineras av vad shejken lyckats med i öknen på den här korta tiden. Men om det kan man inte läsa i Ola Wongs artikel. Hoppas det kommer flera. Jag tror inte Ola Wong har varit i Dubai.