Och så var det Konstfack

Journalisterna fyller medierna med en evig diskussion om Anna Odells brott eller inte brott eller om det är konst eller vad konst får vara. De ordnar ändlösa diskussioner och är uppenbarligen störda av Anna Odell. En konstfacksstuderande som förställt sig och lurat medborgare, polis och sjukvårdspersonal.
Journalisterna bryr sig inte om den andra konstnären som vandaliserade en tunnelbanestation och en tunnelbanevagn. Det berör inte journalisterna. Där finns inget att debattera. Sånt händer.

Men Anna Odell har gjort något värre. Hon har låtsat att hon är en journalist. Bara riktiga journalister får smygfilma, bugga, och provocera andra. Riktiga journalister får luras, bedra och låtsas att de är någon annan. Riktiga journalister skyddas av Pressfriheten. De blir aldrig åtalade för sådana brott. Det är allmänt accepterat att en journalist får begå brott, för att kunna göra sitt scope.

Om en konstnär får luras, är det ett hot mot journalismen? Kan det hota journalisternas frihet från lagen? Det kan ju inte bli så att konstnärer också kan gå fri från lagar och normer. Då kan det ju sprida sig till andra grupper – typ militärer eller läkare eller skådespelare.

Om konstnärer inte får luras, kanske någon ifrågasätter att journalister får luras och smygfilma och bugga och provocera brott.

Hur skall det här sluta. Journalisterna är verkligen bekymrade.

Anna Odell får man gratulera till detta årtusendets hittills största PR-succé.